Hur fungerar näringsförbud?

I propositionen föreslås att kretsen av personer som kan meddelas näringsförbud utökas till att omfatta alla som faktiskt utövar ledning över en verksamhet, oavsett i vilket associationsrättslig form verksamheten bedrivs. Det så kallade ställningsansvaret, som innebär att vissa funktionärer i en juridisk person alltid presumeras leda verksamheten, utvidgas till att omfatta även vissa företrädare för utländska filialer och stiftelser.

Propositionen innehåller vidare en analys av hur processer om näringsförbud förhåller sig till Europakonventionens dubbelprövningsförbud. För att förhindra att processer förs i strid med förbudet föreslås vissa ändringar när det gäller möjligheten att förlänga ett näringsförbud.

I propositionen finns också förslag som syftar till att effektivisera Kronofogdemyndighetens tillsyn över att meddelade näringsförbud följs. Bland annat blir det obligatoriskt att den som har fått näringsförbud ska kallas till ett inledande samtal där han eller hon får information om näringsförbudets innehåll och där myndigheten kan få nödvändiga upplysningar om hur personen försörjer sig. Kronofogdemyndigheten får kalla till fler sådana samtal om det finns behov av det. Kallelse till samtal får förenas med vite. Kronofogdemyndigheten ges också en möjlighet att, om det behövs för tillsynen, förelägga en tredje man att lämna uppgifter om ekonomiska mellanhavanden som denne haft med en person som har näringsförbud. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite utom när den som föreläggandet riktar sig till är närstående till personen som har näringsförbud. En sådan lagstadgad uppgiftsskyldighet är långtgående och har till exempel företräde framför bestämmelser om

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

Den 22 december 2011 bemyndigade regeringen chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över vissa frågor i anslutning till lagen (1986:436) om näringsförbud och tillsynen av denna. Utredningen, som antog namnet Utredningen om vissa frågor om näringsförbud, överlämnade den 18 december 2012 betänkandet Näringsförbud – tillsyn och effektivitet (SOU 2012:84). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2013/84/MK). I bilaga 4 finns en jämförelsetabell mellan den föreslagna och den nu gällande lagen om näringsförbud.

En av hörnstenarna i det svenska ekonomiska systemet är näringsfriheten, dvs. friheten för var och en att etablera egen näringsverksamhet med det innehåll och den form som han eller hon önskar. Enligt 2 kap. 17 § regeringsformen får begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast införas för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. Genom näringsfriheten blir det möjligt för företagare att snabbt möta förändringar i marknadsförutsättningar och införa effektivitetsfrämjande produktions- och distributionsformer. Inskränkningar har varit mycket sparsamma och haft särskilda bevekelsegrunder. De har riktat sig mot dem som grovt missbrukar näringsfriheten och där det varit påkallat från allmän synpunkt.

Regler om näringsförbud har funnits sedan 1980. Till att börja med kunde näringsförbud meddelas en enskild näringsidkare eller en företrädare för en juridisk person i samband med konkurs. Reglerna kom till som en reaktion mot bolagsmissbruk. Det hade uppmärksammats fall där oseriösa näringsidkare tömt bolag på tillgångar och därefter låtit dessa gå i konkurs, till följd av att stora skatte- och avgiftsskulder uppkommit. Den nu gällande lagen (1986:436) om näringsförbud trädde i kraft den 1 juli 1986 och innebar att oseriösa näringsidkare eller företrädare skulle kunna meddelas näringsförbud även om det inte förekommit någon konkurs, till exempel i samband med brott eller underlåtelse att betala

Vad händer om man bryter mot näringsförbud?

En företagsbot innebär böter för ett företag med anledning av att brott har begåtts i näringsverksamheten. Företagsboten för vanliga företag är som lägst 5 000 kronor och som högst 10 miljoner kronor. För större företag finns en specialreglering och vid särskilt allvarlig brottslighet ska företagets finansiella ställning beaktas. Det högsta beloppet kan då bli 500 miljoner kronor. Som större företag räknas bland annat enskilda näringsidkare och bolag som i medeltal haft 50 anställda och en redovisad nettoomsättning om minst 80 miljoner kronor för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Även företag med tillgångar om 40 miljoner kronor kan i vissa fall räknas som större företag.

Förverkande innebär att den som gjort sig skyldig till brott antingen blir av med viss egendom, eller skyldig att betala ett visst belopp som motsvarar värdet av den egendom eller den vinst hen har tillskansat sig på sin brottsliga verksamhet. Att ett värde förklaras förverkat innebär alltså att den som drabbas av förverkandet blir skyldig att betala ett visst belopp till staten.

Även egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Exempel på sådan egendom kan vara datorer, vapen eller specialpreparerade väskor som används vid butiksstölder. Ett förverkande får bara ske om det inte är oskäligt. Domstolen får alltså göra en avvägning mellan behovet att förverka egendom och ägarens skäl till att få behålla egendomen.

Vilka brott ger näringsförbud?

De personer som driver enskild näringsverksamhet och de personer som utåt har framträtt som ansvariga för en enskild näringsverksamhet får meddelas näringsförbud (2 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Näringsförbud kan även meddelas de personer som utövar den faktiska ledningen av en näringsverksamhet, oavsett i vilken juridisk form näringsverksamheten har bedrivits (3 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Det är den som ansöker om näringsförbud som ska visa att personen verkligen har utövat faktisk ledning av verksamheten för att frågan ska kunna prövas (prop. 2013/14:215 s. 89).

Personer med vissa befattningar hos olika slag av juridiska personer kan meddelas näringsförbud, oavsett om de faktiskt har utövat ledningen för den juridiska personen (se uppräkning i 3 § andra stycket 1–8 lagen [2014:836] om näringsförbud).

Hur kan jag se om någon har näringsförbud?

Den person som bedriver verksamheten.
Den person som utåt har stått som ansvarig för verksamheten. Om det är flera personer som tillsammans står för den faktiska ledningen kan samtliga få näringsförbud.

Styrelseledamöter
Styrelsesuppleanter
Verkställande direktör
Vice verkställande direktör

Även andra personer som står för den faktiska ledningen av en näringsverksamhet kan få näringsförbud.

Enligt 3 § lagen om näringsförbud kan bland annat styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, VD och vice VD i aktiebolag få näringsförbud. Här framgår även vilka ytterligare personer som kan få näringsförbud.

Vilka kan få näringsförbud?

Näringsförbud innebär att en person inte får driva företag. Näringsförbudet kan gälla i max tio år.

En person kan dömas av Patent- och marknadsdomstolen till näringsförbud om hen har misskött eller ignorerat sina skyldigheter som näringsidkare. Personen får då inte driva företag, men hen får inte heller vara bolagsman i handelsbolag, ha styrelseuppdrag i ett aktiebolag, vara firmatecknare, ha röstmajoritet i ett aktiebolag eller vara anställd i en närståendes verksamhet under perioden som förbudet gäller. Ett näringsförbud gäller mellan tre och tio år. Det finns också något som kallas för tillfälligt näringsförbud. Detta förbud gäller fram till dess att ärendet har prövats i domstol. Näringsförbud är ett sätt att skydda konsumenter och förhindra olaglig och oseriös näringsverksamhet. Alla näringsförbud och tillfälliga näringsförbud i Sverige registreras hos Bolagsverket. Näringsförbudet gäller bara inom Sveriges gränser.

Hur många har näringsförbud i Sverige?

EkonomiAntalet näringsförbud ökar kraftigt och särskilt mycket i Göteborg. Men samtidigt minskar anmälningarna om brott mot förbuden.

Uppdaterad för 2 årtionden sedan 20:02 - 3 maj, 2008

Hur länge gäller ett näringsförbud?

Alla har rätt att bedriva en näringsverksamhet i Sverige. Denna frihet är en grundläggande princip som är skyddad i våra grundlagar. Att begränsa rätten att driva en näringsverksamhet får endas göras för att skydda allmänna intressen och aldrig för att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag (se 2 kap. 17 § Regeringsformen).

Ibland finns det dock situationer där man behöver inskränka denna rättighet eftersom man genom ett näringsförbud syftar till att förhindra dem som inte är lämpliga att bedriva en näringsverksamhet.

När har man näringsförbud?

När börjar näringsförbud gälla?

SFS nr: 2014:836 Departement/myndighet: Klimat- och näringslivsdepartementet RSN Utfärdad: 2014-06-19 Ändrad: t.o.m. SFS 2021:83 Ändringsregister: SFSR (Regeringskansliet) Källa: Fulltext (Regeringskansliet)

1 § Genom ett beslut om näringsförbud enligt denna lag meddelas en näringsidkare under viss tid begränsningar i rätten att bedriva eller ta del i näringsverksamhet.

Varför näringsförbud?

Näringsförbud innebär att en person blir förbjuden från att driva näringsverksamhet. Beslutet blir taget av domstol och upprätthållandet ska Kronofogden övervaka. Den som får näringsförbud måste omedelbart sluta med all näringsverksamhet. Personen måste därför avveckla förbjudna uppdrag och får inte heller starta nya företag.

Domstolen kan meddela näringsförbud till den som blivit dömd för mutbrott, under förutsättning att denne grovt har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten. Det gäller också att ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt.