Vilken uppgift har statsförvaltningen myndigheter?

Det är riksdagen som stiftar lagarna i Sverige. Beslut som riksdagen fattar är beslut som gäller i hela Sverige. Det betyder att riksdagen fattar beslut på den nationella nivån.

Om riksdagen fattar beslut om skolan handlar det exempelvis om hur betygssystemet ska fungera eller om hur statens pengar till skolan ska fördelas. Riksdagen beslutar inte om en skola ska läggas ner eller om en gymnasieskola ska börja ta betalt för skolluncherna. Det gör istället kommunen där skolan ligger.

När väljarna har valt vilka 349 ledamöter som ska sitta i riksdagen utser riksdagen en statsminister. Därefter väljer statsministern vilka ministrar som ska ingå i regeringen.

Regeringen måste accepteras av riksdagen, annars kan den tvingas att avgå. Riksdagen kan, när den vill, pröva om regeringen har stöd av riksdagen. Att regeringen måste ha stöd av tillräckligt många ledamöter i riksdagen kallas parlamentarism.

I grundlagen står det att regeringen styr riket. Det gör den genom att lägga fram förslag, så kallade propositioner, som riksdagen sedan ska ta ställning till. Regeringen ansvarar också för att riksdagens beslut genomförs. Enkelt uttryckt kan man säga att regeringen föreslår och verkställer medan riksdagen beslutar.

Varför finns statsförvaltningen?

Vi är experter på ledning, styrning och organisering samt bidrar till att effektivisera och utveckla statliga verksamheter genom analys och utvärdering. Statskontoret gör utredningar inom alla sektorer på uppdrag av regeringen.

Vad är förvaltningarnas uppgift?

Den offentliga förvaltningen har en central roll i utvecklingen av Sverige. En rättssäker och effektiv förvaltning stärker demokratin. En välfungerande förvaltning är grundläggande för att uppnå en hållbar tillväxt och är en viktig del i regeringens politik för ett starkt och välmående Sverige.

Hur den offentliga förvaltningen utvecklas, organiseras och styrs har stor betydelse. I propositionen lägger regeringen fram mål och riktlinjer för det fortsatta arbetet med i första hand den statliga förvaltningen. Det övergripande målet för förvaltningspolitiken ska vara en innovativ och samverkande statsförvaltning som är rättssäker och effektiv, har en väl utvecklad kvalitet, service och tillgänglighet och därigenom bidrar till Sveriges utveckling och ett effektivt EU-arbete.

I propositionen föreslås en lag om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG av den 17 november 2003 om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn, det s.k. PSI-direktivet, i svensk rätt. Lagen syftar till att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.

I förevarande proposition behandlas nedanstående betänkanden, rapporter och promemorior, eller delar av dessa.

I flertalet av dessa betänkanden m.m. har något författningsförslag inte tagits in. I de fall författningsförslag har tagits fram och behandlas i denna proposition återfinns dessa i bilagor till propositionen.

Sammanfattningar av de betänkanden m.m. som behandlas i denna proposition har tagits in som bilagor till propositionen. Sammanfattningarna har begränsats till de frågor som behandlas i propositionen.

Regeringens övergripande bedömning är att det svenska EU-arbetet i många avseenden fungerar väl. Sedan Sveriges inträde i EU 1995 har successiva anpassningar gjorts för att möta de krav som EU-arbetet ställer. Ett väl genomfört ordförandeskap under 2009 visar att Sverige kan hantera svåra utmaningar och driva EU-samarbetet framåt. Förutsättningarna för ett fortsatt utvecklingsarbete i syfte att ytterligare förbättra effektiviteten i EU-arbetet är således goda.

Regeringens bedömning: Varje myndighet har ett ansvar för utvecklingen av sin egen service. Utgångspunkten bör vara en så långt möjligt likvärdig tillgång till service för alla. Detta kan uppnås bl.a. genom ökad samverkan och bättre uppföljning samt genom en ökad användning av ny teknik.

4 Se Statskontoret 2000:20 Fem år i EU - en utvärdering av statsförvaltningens medverkan i EU-samarbetet, Statskontoret 2006:16 – Förvaltning för fri rörlighet och Kommerskollegiums attitydrapporter från år 2005, ”Europa – ja, men när” – uppfattningen om EU:s inre marknad hos svenska domstolar (2005-03-30),”Visst är EU vår hemmamarknad – nästan all vår export går dit.” – Svenska företags uppfattning om EU:s inre marknad (2005-03-30), ”Europa – ja, men hur” – svenska intressenters uppfattning om EU:s inre marknad (2005-03-30), ”Europa – ja, men hur” – svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre marknad (2005-04-01), ”Bättre överblick och samstämmighet!” – Inremarknadsfrågor hos svenska myndigheter (2005-09-29).

Regeringens bedömning: E-förvaltningsarbetet bör syfta till att åstadkomma lägre kostnader och största möjliga nytta för företag och medborgare, förvaltningen och samhället som helhet.

Öppenheten i offentliga beslutsprocesser och tillgängligheten till offentlig information bör öka.

Regeringens bedömning: Arbetet med att utveckla en tydligare och mera ändamålsenlig myndighetsorganisation kommer att drivas vidare och regeringen håller en fortsatt hög takt i arbetet med strukturförändringar och omprövningar av det statliga åtagandet inom olika verksamhetsområden. Förändringsarbetet ställer krav på löpande uppföljning och systematisk utvärdering för att säkerställa att avsedda resultat uppnås. Ökad vikt kommer därför att läggas vid sådana insatser.

Specialiseringen och sektoriseringen inom förvaltningen får inte leda till fragmentering och bristande helhetssyn. För att motverka sådana tendenser bör förutsättningarna för statlig samordning och samverkan mellan myndigheter och sektorer förbättras på både nationell och regional nivå.

Vad innebär statsförvaltningen och myndigheter?

Sveriges regeringsform skiljer mellan två typer av offentliga organ: beslutande politiska församlingar, till exempel riksdagen, och myndigheter.[1][2] Samtliga statliga och kommunala organ med undantag för de beslutande församlingarna är myndigheter.

Regeringen styr riket.[3] För rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.[4]

Privaträttsliga rättssubjekt, till exempel aktiebolag och ideella föreningar, faller utanför myndighetsbegreppet även om staten eller kommunen har ett kontrollerande inflytande exempelvis genom att äga aktierna i bolaget. Ett enskilt rättssubjekt som har anförtrotts förvaltningsuppgifter, till exempel AB Svensk Bilprovning, är inte en myndighet ens om uppgiften innefattar myndighetsutövning.

Regeringen är ansvarig inför riksdagen.[3] Myndigheten består av statsministern och övriga statsråd.[6] För att bereda regeringsärenden och för att biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet i övrigt ska det finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement för olika verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen. Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen.[7] Regeringskansliet är en förvaltningsmyndighet under regeringen.[8][9]

De svenska domstolarna är de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen), de allmänna förvaltningsdomstolarna (förvaltningsrätter, kammarrätter och Högsta förvaltningsdomstolen) och två specialdomstolar (Arbetsdomstolen och Försvarsunderrättelsedomstolen).

Vad är statsförvaltningen i Sverige?

I regeringsformen (RF), som är en av Sveriges grundlagar, regleras bl.a. fördelningen av den offentliga makten och vilken roll myndigheterna har i det statliga förvaltningssystemet.

De förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen verkställer bl.a. den politik som regeringen lagt fast. Regeringen har till uppgift att styra myndigheterna på lämpligt sätt, men myndigheterna hanterar det dagliga arbetet utan regeringens och riksdagens ingripande. Det finns även ett grundlagsfäst förbud för bl.a. regering och riksdag att bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpningen av lag (12 kap. 2 § RF).

Hur styrs statsförvaltningen?

Det finns således en rad samhällsförändringar av mer grundläggande karaktär som har påverkat arbetsvillkoren för de statsanställda. Visserligen är dessa förändringar i viss utsträckning föranledda av politiska beslut, men det rör sig inte om beslut riktade direkt mot förvaltningens organisation eller de statsanställdas arbetssätt. Under de senaste decennierna har det emellertid även fattats politiska beslut med just sådan inriktning, det vill säga förvaltningspolitiska beslut. Sådana beslut borde vara av särskilt intresse för dem som intresserar sig för statens omvandling och de utmaningar som statsförvaltningen står inför. Det är i förvaltningspolitiken riksdag och regering kan föra mer direkta resonemang om hur de ser på de statliga myndigheterna och dess anställda: hur dessa bör agera gentemot varandra och gentemot medborgarna, vilka värden de bör vägledas av i sin dagliga verksamhet och hur myndigheterna bör organiseras med avseende på ledningsformer, finansiering, styrning med mera.

Förvaltningspolitiska beslut kan sannolikt spåras ända tillbaka till statsförvaltningens tillblivelse. Samtidigt saknade förvaltningspolitiken länge de olika institutionella arrangemang som kännetecknar etablerade politikområden, såsom särskilda förvaltningspolitiska program, myndigheter, departement, ministrar och så vidare. Det är i stället rimligt att beskriva statsförvaltningen som uppbyggd sektor för sektor. Det var först vid mitten av 1970-talet som förvaltningspolitiken började få den bredd, djup, systematik och uthållighet som präglar andra politikområden. Vid denna tid tilltog försöken att bedriva ”politik på tvären”, med bredare, sektorsövergripande program och åtgärder. Då föddes den ”moderna” förvaltningspolitiken.

Det som skedde i Sverige skedde också i många andra länder. Det var inte bara så att många OECD-länder vid denna tid allmänt kom att stärka sin förvaltningspolitik, utan denna politik kom också att få ett likartat innehåll. Den engelska statsvetaren Christopher Hood skulle kring 1990 sammanfatta denna förvaltningspolitiska reformrörelse i begreppet New Public Management (NPM). I dag finns det en omfattande forskning som rör NPM, såväl dess idémässiga grunder som dess konkreta åtgärder och konsekvenserna av dessa.

Vad är statens viktigaste uppgifter?

Den som enligt Successionsordningen är Sveriges kung eller regerande drottning är landets statschef. Sedan 1980 tillämpas fullt kognatisk tronföljd i primogenitur.

Innan 1544 så valdes varje monark av ständerna, men sedan Västerås arvförening är Sverige en arvmonarki. Ända sedan enväldets avskaffande 1718-1720 och till införandet av införandet av allmän rösträtt 1918 hade den svenska monarken alltmer fråntagits den personliga kungamakten (dvs kungens rätt att få styra riket efter eget behag), med undantag av tiden mellan Gustav III:s statskupp 1772 och Statskuppen 1809. Formellt sett hade monarken betydande befogenheter ända fram till utgången av 1974, då nya 1809 års regeringsform upphörde. Torekovskompromissen 1971 var en del av grundlagsberedningens arbete inför beslutet om 1974 års regeringsform och den innebar att monarkin bestod, men till priset av att monarken fråntogs all formell politisk makt och är numera helt av ceremoniell och representativ art.

Budgetpropositionen presenteras av finansministern till riksdagen senast den 20 september varje år, utom valår. Under valår ska en ny regering presentera en budgetproposition tre veckor efter att den har tillträtt. En budgetproposition måste oavsett hur lång tid regeringsskiftet tar lämnas till riksdagen senast den 15 november.[12] Vårpropositionen är regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Propositionen lämnas senast den 15 april och inleder riksdagens arbete med statsbudgeten.

Statens inkomster består framför allt av statliga skatter på arbete, kapital och konsumtion. Delar av statens inkomster kommer även från återbetalning av lån (t.ex. studielån) samt bidrag från Europeiska unionen (EU). Statens utgifter indelas i 27 områden som fördelas på departementen, Kungliga Hovstaterna, bidrag till kommunerna samt medlemsavgift till EU.

Det finanspolitiska ramverket är ett antal principer för finanspolitiken, hur budgeten ska se ut samt hur beslutsprocessen i Sveriges riksdag går till. Syftet är långsiktig stabilitet i statens budget med målet att förhindra stora budgetunderskott. Budgetreglerna stramades upp 1996 efter finanskrisen i Sverige 1990–1994, efter förslag av Lindbeckkommissionen. Ekonomistyrningsverket (ESV) ansvarar för att sammanställa och publicera utfallet för statens budget och publicerar årligen Årsredovisning för staten.

Vem styr över statsförvaltningen?

Det är riksdagen som stiftar lagarna i Sverige. Beslut som riksdagen fattar är beslut som gäller i hela Sverige. Det betyder att riksdagen fattar beslut på den nationella nivån.

När väljarna har valt vilka 349 ledamöter som ska sitta i riksdagen utser riksdagen en statsminister. Därefter väljer statsministern vilka ministrar som ska ingå i regeringen.

Vem styr den statliga förvaltningen?

Som statsanställd arbetar du på medborgarnas uppdrag och för våra gemensamma mål. Myndigheterna ska se till att de beslut som riksdag och regeringen fattar blir verklighet. De är därför en viktig länk för att värna demokratin i samhället.

Hur kontrolleras den statliga förvaltningen?

Regeringen beslutade den 8 juni 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera styrformen resultatstyrning.

Dåvarande presidenten i Kammarrätten i Stockholm, numera regeringsrådet och ordföranden i Regeringsrätten Sten Heckscher förordnades samma dag att vara särskild utredare.

Den 21 juni förordnades som experter i utredningen utredaren Christine Annemalm, rektorn vid högskolan i Kalmar Agneta Bladh, departementsrådet Maria Bredberg Petersson, departementsrådet Peter Bringle, ämnesrådet Thomas Küchen, direktören Måns Lönnroth och departementssekreteraren Martin Sparr.

I detta betänkande presenteras en ny syn på hur regeringen kan styra sin förvaltning. Den bygger på vad vi anser vara realistiska förväntningar på vad som kan uppnås genom förändringar i själva styrsystemet. Vår syn bygger på att förvaltningens primära uppgift är att förverkliga regeringens politik och att regeringen har att omvandla politiska ambitioner till konkreta uppdrag för myndigheterna. Dessa bör formuleras så att respektive myndighet själv råder över eller har rimliga möjligheter att genom olika åtgärder kunna lyckas med uppdraget.

Verksamheter och myndigheter är olika. Styrsystemet bör därför göra det möjligt för politikerna att styra på ett varierat sätt. Till följd av detta resonemang bör styrningens gemensamma nämnare vara så liten som möjligt. Innehållet i den årliga styrprocessen bör reduceras.

Vårt synsätt konkretiseras i ett antal förslag till förbättringar av styrningen. Detta får konsekvenser både för regeringen och för myndigheterna. Inte minst inom Regeringskansliet kommer det att skapa förutsättningar för en förskjutning från rutinmässiga arbetsuppgifter till långsiktiga och strategiska uppgifter. Fokus i styrningen läggs på verksamheterna snarare än myndigheterna. Myndigheterna ges i sin tur ett större ansvar att själva beskriva sin verksamhet.

Vi har formulerat två grundfrågor utifrån utredningens direktiv. Frågorna bygger på vad olika konkreta reformer i styrsystemet handlat om snarare än hur de etiketterats. Reformerna har gällt i vilka former regeringen skall styra förvaltningen så att den bidrar till att förverkliga det regeringen vill uppnå. De har också gällt hur det skall säkras att regering – och riksdag – får den information som är nödvändig för att styra den statliga verksamheten.

1. Hur skall regeringen styra och kontrollera sin förvaltning för att denna på bästa sätt skall förverkliga regeringens politik?

2. Vilken information kan och bör tas fram om statlig verksamhet, vilka krav kan ställas på informationen och vem skall ta fram den?

Dagens styrsystem bygger på ett synsätt som formulerades för snart ett halvt sekel sedan. Mycket av 1960-talets problem beskrivs än i dag som problem. Problemen tycks således vara mer eller mindre permanenta, samtidigt som förändringarna i styrsystemet varit ryckiga. Dokument och analyskrav som under några år har stor betydelse blir efter hand oviktiga.

Detta avspeglar att de reformer som genomförts ofta har identifierat lösningar genom att invertera problembilden. Förändringar har i hög grad varit inriktade på dokument och rutiner. Det styrsystem som vuxit fram har därmed fått vissa rituella drag. Stor tid läggs ner i Regeringskansliet på att utarbeta t.ex. de årliga regleringsbreven för myndigheterna. Myndigheterna å sin sida lägger mycken tid och resurser på att svara upp mot regeringens – i vissa fall mycket omfattande och detaljerade – återrapporteringskrav.

Det är tveksamt vilken faktisk betydelse alla de mål och all den information som krävs in från myndigheterna i praktiken haft för regeringens styrning av myndigheterna. Skillnaden är stor mellan å ena sidan kraven i det formella styrsystemet som utgår från administrativa föreställningar om vad och hur politiska beslutsfattare bör styra myndigheterna och å den andra den faktiska och reella styrningen.

Vad är den statliga förvaltningen vad ingår i den?

Beslut vid regeringssammanträde den 21 juni 1995
Bakgrund
Statsförvaltningens utveckling
Behovet av en översyn
Syfte och utgångspunkter
Uppdraget
Utredningsarbetet

Vad har staten ansvar för?

Den som är ansvarig för en uppgift under normala omständigheter är också ansvarig under kris. Men coronapandemin har krävt statliga åtgärder inom verksamheter som till stora delar faller under regionernas och kommunernas ansvar.

Regeringen har dock gett statliga myndigheter operativa uppgifter inom framför allt hälso- och sjukvårdsområdet. Vissa beslut som regeringen har fattat är formulerade som att uppgifter och ansvar flyttas från regioner och kommuner till statliga myndigheter. Men i praktiken har myndigheterna i de flesta fall kommit att komplettera det arbete som redan bedrivs i kommuner och regioner.

Regeringen har samma styrverktyg att tillgå i en kris som i normalläge men med andra förutsättningar. Beslut behöver ofta fattas snabbt och med bristande information. Under en kris finns det även en press på både regeringen och myndigheter att agera.

Vem kontrollerar staten?

Legalitet Objektivitet Respekt Fri åsikts- bildning Effektivitet och service Demokrati

Den statliga värdegrunden består av sex principer. Principerna är hämtade från grundlagar, lagar och förordningar och gäller för alla anställda i staten, oavsett verksamhet och profession. Här beskrivs hur vi som är anställda i staten ska agera i vår verksamhet för att våra beteenden och förhållningssätt ska stämma överens med principerna i den statliga värdegrunden.

Vem bestämmer över staten?

I Sverige finns det cirka 340 myndigheter som hjälper regeringen att genomföra det som har bestämts. Antalet myndigheter förändras över tid, det exakta antalet myndigheter finns på www.statskontoret.se. Några exempel på svenska myndigheter är Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Pensionsmyndigheten.

Det är regeringen som är ansvarig för det myndigheterna gör och regeringen styr myndigheterna genom att fatta olika beslut. Det kan till exempel vara beslut om vad myndigheten ska arbeta med, hur mycket pengar den får använda, eller vem som ska vara myndighetschef.