Vem kom på efternamn?

På medeltiden skilde man på personer med samma namn genom binamn, till exempel Harald Hårfager och Erik läspe och halte. Dessa namn ärvdes inte av följande generation[2] och därför heter till exempel Karl Döves son Ulf Fase.

Släktnamn har förekommit sporadiskt i Sverige redan på medeltiden bland adeln, men gränsen mellan binamn och ärftligt efternamn är flytande och det finns exempel där ett syskon använt släktnamnet, medan det andra syskonet inte gjorde det. Exempel finns i frälsesläkter, där t.ex. Torsten Simpa den yngre, son till Bengt Notholm (Bralstorp), valde sin morfaders Torsten Simpa den äldres binamn istället för faderns (Hildebrand 1961 s. 212, 361)[3]. Under andra hälften av 1500-talet blev det vanligare att adeln började använda sig av släktnamn. Då bildades namnet vanligtvis av den symbol som fanns på släktvapnet, såsom Bielke, Uggla och Leijonhufvud. För att skilja på olika släkter med samma namn bilades namn med af och orten släkten härstammade ifrån (Stråle af Ekna, Stråle af Sjöared). Senare började af betraktas som ett adligt kännetecken och på 1600-talet bildades namn som af Klingspor, vilka inte hade någon logisk innebörd. Vissa tidiga adelssläktnamn härstammar från medeltida binamn, till exempel släkterna Sture. På 1600-talet ökade adelssläkterna i antal och man tog för det mesta till fantasin när man hittade på ett adligt släktnamn. Vanligt var att kombinera ord som förknippades med aristokratin och släktnamn som Lagercrantz och Gyllengranath bildades.[2] Många adlades för att bli officerare eftersom dessa skulle vara adliga. De tog gärna med militäriska ord i namnen typ ära, svärd, hjälm.

Vad betyder efternamnet from?

Vägen till ett allmänt bruk av efternamn hänger nära ihop med social skiktning och ståndsindelning, där de högre sociala skikten har spelat en avgörande roll som förmedlare. Bruket spred sig från högre samhällslager till lägre. Vissa typer av namn var länge förbehållna vissa samhällsgrupper. Man talar sedan gammalt om adelsnamn, lärda namn och borgerliga namn. Den traditionella bilden är att adeln bar praktfulla, ofta krigiska, namn som var sammansatta av två namnelement. Ett exempel på detta är Gyllensvärd. De lärda, mestadels präster, bar namn som slutade på -us, som Halenius, eller -ander, som Valander. Förleden hämtades ofta från hemortens namn. Slutligen bar andra grupper, i första hand i städerna, gärna sammansatta namn av mindre ståtligt slag, som Lundgren och Bergström.

På landsbygden, särskilt i södra Sverige, dröjde det längst innan folk började bruka släktnamn. Bönderna och de lägre sociala skikten fortsatte istället att använda patronymikon, eller fadersnamn som det också kallas, det vill säga faderns förnamn med tillägg av -dotter, som Johansdotter, respektive -son, som Johansson. Det innebar att namnen växlade från generation till generation tills patronymikon på -son i slutet av 1800-talet började gå i arv och få rollen som släktnamn.

En särskild grupp av efternamn är de så kallade soldatnamnen. Soldaterna skilde sig från allmogen genom att de tilldelades särskilda namn, närmast som ett slags tjänstenamn. Man tänker i första hand på namn som Sköld och Svärd, Rask och Modig, men soldater kunde lika gärna få namn som Moberg och Nordin. Soldatnamnen kom under 1800-talet i viss utsträckning att gå i arv och bli släktnamn.

Bruket med ärftliga släktnamn fick fäste i Sverige först under 1600-talet. Tidigare hade endast stadsbefolkning med tyskt ursprung och några få adliga släkter använt släktnamn. Några medeltida släktnamn är det tyska Bekman samt Bonde och Trolle, som är namn på två adelssläkter. Inom adeln blev släktnamn något vanligare under 1500-talet, men det var först med Riddarhusets bildande år 1626 som fasta släktnamn började bli obligatoriska. Inflytandet från tyskan var stort och det tyska namnbruket kom att bli en stor inspirationskälla till släktnamnens framväxt och hur namnen kom att se ut.

Även utanför adeln tog spridningen av släktnamn fart i slutet av 1600-talet, även om långtifrån alla namn gick i arv till en början. Vid 1700-talets mitt hade bruket slagit igenom hos borgare och i många andra samhällsgrupper. Framför allt spred sig bruket i vida kretsar i städerna, också i lägre socialgrupper. På landsbygden var fortfarande större delen av befolkningen utan släktnamn; det finns dock exempel på att hantverkare och bruksarbetare bar släktnamn. Inte förrän i mitten av 1800-talet började folk utanför städerna att använda släktnamn. Först i början av 1900-talet vi kan tala om ett allmänt bruk av släktnamn hos hela befolkningen.

Ett tidigt och vanligt sätt att identifiera en person var att till förnamnet lägga ett patronymikon. Man tog helt enkelt faderns förnamn, till exempel Johan, och la till -son, till Johansson, respektive -dotter, till Johansdotter. Namnen var till en början inte ärftliga utan växlade beroende på faderns förnamn. Det här förblev böndernas och de lägre sociala gruppernas namnbruk under 1600-talet och framåt. Under senare hälften av 1800-talet kom dock son-namnen att bli ärftliga och därmed släktnamn. Det innebar att även kvinnor fick släktnamn som slutade på -son och att dotter-namnen mer eller mindre försvann ur vårt namnskick.

När det blev ett allmänt bruk med släktnamn i början av 1900-talet var det många som behöll sitt son-namn som släktnamn. Det var ganska naturligt för många att ta eller behålla ett son-namn eftersom traditionen med patronymikon var så stark på landsbygden. I den patriarkala strukturen var det också självklart att det var son-namnen som blev släktnamn och inte dotter-namnen.

Än i dag dominerar son-namnen vårt namnskick och de 16 vanligaste efternamnen är son-namn. De bärs av tillsammans 1,75 miljoner svenskar. Sedan 1982 är det dock möjligt att skapa ett dotter-namn som efternamn. Först gällde detta endast kvinnor men i den senaste namnlagen från 2017 kan även män anta efternamn på -dotter.

Vilket är det vanligaste efternamnet i Sverige?

Sveriges vanligaste efternamn är Andersson och bärs av 216 488 personer. Inte helt oväntat är det just sonnamn som dominerar listan. Nedanför Andersson i listan hittar vi Johansson, Karlsson, Nilsson och många andra sonnamn. Det är först på plats 18 som vi hittar ett namn som inte sluttar på 'son'. Det är namnet Lindberg som 26 425 svenskar heter i efternamn.

Datan gäller för 31 december 2022 och är hämtad från SCB. Olika stavningar ingår i varje namn men namnet redovisas med den vanligaste stavningen. Källa SCB.

När slutade man använda dotter i efternamn?

Patronymika var allmänt förekommande i Skandinavien och genom svensk påverkan i Finland. Nordiska patronymika består av faderns eller moderns namn i genitiv och ett ord som betyder ‑son eller ‑dotter, till exempel ”Sturlu‐” (genitiv av Sturla) och ‑son i Snorri Sturluson. I det medeltida svenska namnet Nils Sigridason (eller ”sigridæson”[1]) är alltså ‐a‐ ett genitivmorfem.

Allmogen var klar över att deras namn bestod av tre ord,[a] vilket förklarar varför svenska antikviteter som bär ägarens initialer alltid har tre bokstäver utskrivna, till exempel ”KHD 1830” = ”Karin Håkans Dotter 1830” på en brudkista.

Vilket är det äldsta namnet i Sverige?

De äldsta personnamnen i Sverige är fornnordiska, kända genom bland annat runstenarna. Många av dessa gamla namn kan härledas till naturen, till gudarna, till djur samt till krig. Exempel på sådana namn är Sten, Tor, Björn och Ger. Med tiden kom internationella kontakter att påverka allt mer, inte minst under den kristna missionen på 1000-talet att påverka. Vid denna tidpunkt blev namn från apostlar och helgon av latinskt eller grekiskt ursprung allt vanligare. Några exempel på sådana namn är Johan och Kerstin. Några av de absolut vanligaste namnen i Sverige är Maria, Anna, Jan, Erik och Lars.

Kan någon ta mitt efternamn?

Du kan ansöka om att byta till ett nybildat efternamn, alltså ett efternamn som inte redan används.

Fem kriterier för att byta till ett nybildat efternamn:

Får man ta von i efternamn?

Med den nya namnlagen ska det överlag bli enklare och billigare att byta namn. Fram tills idag har den som har velat byta efternamn varit tvungen att fråga alla som redan bär på namnet om det är okej att ta det.

Det vanligaste efternamnet i dag är Andersson (238 843 personer), tätt följt av Johansson (238 259 personer).

Att vara en ”Svensson” är inte alls lika vanligt. Namnet hamnar först på 9:e plats på 100 i topp-listan och placerar sig därmed efter såväl Karlsson, Nilsson och Eriksson som Larsson, Olsson och Persson.

LÄS MER: SCB:s lista över de 100 populäraste efternamnen

Varför heter man son i efternamn?

Går vi riktigt långt tillbaka i tiden hade varje individ enbart ett namn, ett tilltalsnamn. För att kunna skilja olika personer med samma tilltalsnamn började man senare att till namnet lägga en beskrivning av personen eller namnet på orten han levde eller kom ifrån. Exempel Olof Rödskägg, Harald Tvålfager, Johan den halte, Anders från Lida eller Lida-Anders etc. I bibeln finns många liknande exempel: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten etc. De äldsta nordiska förnamnen var i regel tvåledade, t ex namn på gudomliga väsen, ord för vapen, krigare eller ärofulla egenskaper. Ex: Harald som är sammansatt av här och härskare; Sigrid som är sammansatt av seger och skön. Med kristendomens intåg blev bibliska namn av grekiskt och latinskt ursprung vanliga, t ex Andreas (Anders), Johannes (Johan, Jan, Hans, Jöns) och Magdalena (Malin) samt helgonnamn, t ex Laurentius (Lars), Nikolaus (Nils, Klas), Katarina (Karin) och Kristina (Stina, Kerstin). Även namn på nordiska helgon som Erik och Olov fick stor spridning. Med den medeltida tyska invandringen kom namn som Rikard, Valter, Henrik, Valborg. Efter reformationen blir en rad bibliska namn av hebreiskt ursprung vanliga: Abraham, Josef, Sara, Rebecka m.fl. I de flesta kulturer börjande man även att lägga till namnet på fadern för att särskilja två personer med samma namn. Detta för att undvika tveksamheter om vem en viss person var. Detta bruk att lägga till faderns namn till ett barns namn kallas patronymikon. Med detta menas efternamn som är konstruerat utifrån faderns förnamn, oftast med ett suffix eller ett prefix som står för "son". Det finns dock patronymikon utan tillägget av "son". Det förekommer bland annat i engelsktalande länder och efternamnet består då enbart av faderns förnamn, ex: Thomas, Edward alternativt Edwards. Det förekommer även patronymikon där faderns förnamn ersatts med hans yrke, ex: Clerkson. I vissa länder används olika suffix beroende på barnets kön. De nordiska länderna samt Ryssland är exempel på sådana länder. Exempelvis får en son till Anders patronymikonet Andersson och en dotter Andersdotter. Släktnamn som ärvdes började användas i Europa redan under slutet av medeltiden. Egentligen påbörjades detta bruk redan på 1000- talet men var i fullt bruk först på 1500-talet. Bruket att ta släktnamn började bland aristokratien samt i de större städerna. I Sverige och de övriga nordiska länderna blev detta brukligt bland hela befolkningen först under slutet av 1800-talet.

Ordet patronymikon kommer från grekiskan och används som beteckning på efternamn som anger vem som är bärarens far, t ex - sonnamn och -dotternamn. I Sverige är bruket av patronymikon djupt rotat och kom tidigt att användas. Inom de högre samhällsklasserna i Norden använde man under medeltiden (1000-talet och fram till 1521) patronymikon. Under den nya tiden (från 1521) utsträcktes detta bruk också till allmogen. Samtidigt började adeln, de lärda och stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn.

Under Sveriges katolska epok använde prästerna enbart sina förnamn, dock tillsammans med Herr, t.ex. Herr Lars, Herr Olof, Herr Hans etc. För att kunna särskilja präster med samma förnamn började man under 1500-talet att använda en latinsk form av deras patronymikon. Exempelvis: Abraham Eriksson = Abrahamus Erici Erik Steffansson = Ericus Stephani Lars Johansson = Laurentius Johannis Anders Henriksson = Andreas Henrici Olof Karlsson = Olaus Caroli Under 1600-talet blev det även vanligt att använda en latinsk form av prästens födelseort som efternamn. En präst bytte inte till ett "prästnamn" förrän han prästvigdes. De allra flesta hade patronymikon innan prästvigningen. Exempel på prästnamn med anknytning till prästens födelseort eller den ort han kom ifrån: Andreas Pauli Helsingus: Från Hälsingland (X) Abrahamus Angermannus: Från Ångermanland (Y) Laurentius Andreæ Gevaliensis: Från Gävle (X) Johannes Danielis Tunensis: Från Tuna församling Laurentius Christophori Hornaeus: Från Hornön (Härnösand) (Y) Ericus Andreae Wattrangius: Från Vattrangs församling(X) Olaus Hernodius: Från Härnösand (Y) En annan vanligt bruk var att lägga till "ander" i slutet av namnet. "Ander" kommer från grekiskans ord för man. Exempel: Alander, Björkander, Carlander Dalander, Elander, Gullander, Hållander, Insulander, Jullander, Kilander, Lysander, Mellander, Nylander, Svenander, Ulander, Vikander and Wallander . Att använda latiniserade namn användes förutom av prästerna även av sk. "lärda" män”, t ex Eurenius, Linnæus, Fornelius m.fl.

I början använde även adeln patronymikon. Under den nya tiden, dvs efter 1521, började adeln efter utländskt bruk att anta familjenamn. Adelns familjenamn motsvarade i regel bilden på vapensköldarna, t ex Horn, Oxenstierna. [ordet stierna betyder inte stjärna utan kommer från tyskans stirn som betyder panna (kroppsdel)]. Adeln i Sverige uppstod när några personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra. I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom var också makt en möjlighet att styra och utöva inflytande. Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem samt höll med ryttare och häst, sk. rusttjänst. Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. I Alsnö stadga år 1280 (1279) stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stånd. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. I början då stormännen fick sina privilegier som frälse användes enbart patronymikon. I samband med att familjerna blev frälse erhöll de även en vapensköld med en heraldisk symbol. Från dessa symboler började sedan adeln bilda sina släktnamn. Exempelvis har den adliga släkten Uggla en uggla på sin vapensköld, släkten Svinhufvud ett svinhuvud, släkten Leijonhufvud tre lejonhuvuden, släkten Hummerhielm en hummer etc. De adliga namnen följer vissa mönster. Vanligt är namn där ordet lejon, falk och svin ingår. Vidare ord som syftar på olika kroppsdelar, t.ex. huvud, arm etc. Andra ord som är vanliga i adliga namn är stjärna, kron, sköld, hjälm, gyllen, berg m.fl. De adliga namnen kan vara korta, bestående av ett ord, t.ex. Uggla men oftast är de sammansatta, t.ex. Leionhufvud. Under 1700-talet blev det vanligt med tillägget "von" och "af" i de adliga namnen, t.ex. Carl von Linné eller Henrik af Klintberg. Ordet efter "von" eller "af" är normalt namnet på en ort, gård eller liknande. Före 1600-talet var de adliga namnen oftast kombinerad med bärarens patronymikon, t.ex. Bo Johansson (Grip). Hans patronymikon är Johansson och namnet på ätten är Grip. Gustav Vasa var under sin tid känd som Gustav Eriksson. Det adliga namnet var Vasa. Symbolen på vapenskölden är en vasakärve. Gustav började använda namnet Vasa långt senare efter att han blivit vald som kung. I slutet av 1500-talet samt under början av 1600-talet frångick adeln mer eller mindre bruket att använda patronymikon. Detta gällde även prästerna. Införandet av skråsystemet blev startskottet för speciella namn för hantverkare. Nedan följer ett antal typiska adliga namn. Oftast stavas de på gammalt vis.

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden skulle han avlägga sitt gesällprov. I gesällprovet skulle han tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet. En tidig benämning på gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushåll. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur ära upp nya gesäller. En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Skråna var en slags branschorganisation och fackförening i ett och hade stor makt. Skrånas maktställning ökade 1621. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds detta år. Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. De ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet. Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke. Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800-talet. Även efter att skråämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Också gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900. Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810. En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes på 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet. Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Dvs här bodde borgarna. Bönderna höll dock på med hantverk och till en viss del handel även på landsbygden, främst för husbehov. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som var fallet med hantverkarna i städerna och det fanns heller inga krav på at de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Vilket är det finaste Tjejnamnet?

Att hitta ovanliga och unika namn för ditt barn kan vara spännande men också tidskrävande. Vissa människor väljer att skapa flicknamn som är ovanliga på egen hand eller så anpassar de stavningen av redan populära namn. Ett exempel är det engelska namnet Allyson i listan ovan, som även kan stavas som Alyson, Alison och Allison.

Vilka namn är förbjudna i Sverige?

Lucifer. Är enligt Skatteverket olämpligt eftersom det kan antas väcka anstöt och kan leda till obehag för bäraren.

Tholle. Olämpligt som förnamn då det har en innebörd som skulle kunna medföra obehag för bäraren. Ordet tolle är ett etablerat och allmänt känt skånskt dialektord som betyder en klump eller en korv med avföring. Skatteverket har bedömt att även om stavningen av namnet skiljer sig något från ordet är uttalet detsamma.

Kan man ta ett nytt efternamn?

Om du vill byta namn ska detta ansökas om hos skatteverket. Det skulle till exempel handla om att du har gift dig och vill byta efternamn, att du vill byta ditt mellanman eller att du vill ansöka om ett namn till ditt nyfödda barn.

Vissa ansökningar om namnbyte har en avgift, medan andra inte har det. På skatteverkets hemsida kan du finna olika blanketter för de olika ansökningarna. Tryck (här) för att komma till skatteverkets hemsida!

Vad är Sveriges riktiga namn?

Om frågan avser om man som enskild person har ökad risk för att råka ut för brott, så är mitt svar att vi idag har ett läge vi aldrig trodde skulle inträffa.

Jag är 70-talist, uppväxt i ett av Stockholms miljonprogram, som redan då hade rätt dåligt rykte.